Som jag hade laddat för det där samtalet där man ska boka tid. Jag tycker inte att skammen ska ligga hos mig, skammen ska ligga hos mannen som vägrar prata med mig och som kommer att vägra ta sitt ansvar. Och ändå ligger det där och gnager. ”Vem är det på andra sidan, vad kommer hen att tycka när jag säger att pappan vägrar följa med till mötet.” Jag vet ju att det inte är jag, det är han. Men jag vet också att det finns de som inte tycker så och att jag måste stålsätta mig för varje samtal där allt ska upp till ytan; utifall att. Alltid redo liksom. ”Jaha har du inte fullständigt personnummer” *någon som suckar i andra änden*
Telefontid mellan 10 och 11 fyra dagar i veckan. Idag var dagen. Spänningen olidlig (nåja…?) tills telefonsvararen sa att de pga sjukdom inte hade någon tidsbokning idag. Jaha. Snopet.
Känner igen mig så oerhört mycket i din blogg❤️ Jag var själv hela graviditeten och nu är parveln 1,5 år. Tänk att allt gick mycket bättre än jag iaf vågade hoppas på.
Hoppas du mår bra och njuter för fullt av att ha en liten.
Åh är det sant, vad spännande att det finns någon mer som jag, det hade jag ju velat höra mer om ?
Och vad glad jag blir att du läser! Härligt att höra att du tycker det gick bra ❤
Ja, även om det fortfarande känns lite overkligt. Och tiden går så snabbt, om några dagar är han en månad, för mig känns det som att det här gått en vecka, max. Huvaligen! Vi mår bra. Jag känner mer för honom varje dag och det är också overkligt; att man kan ha så mycket känslor för någon!