Jag skulle säga att jag har en positiv livssyn, även om jag ibland kan uppfattas som… cynisk skulle jag tro. Jag är inte cynisk, men jag kan se rätt krasst på livet, för att… saker händer. Det är liksom livet. Och allt går inte att förutse.
En bekant satte kaffet i halsen när vi pratade om varför jag bestämt mig för att fortsätta graviditeten och jag sa att en av anledningarna var att jag ju inte vet hur länge jag har min mamma i livet, hon skulle ju kunna dö imorgon. Jag tror (och hoppas) givetvis inte det, men dels har livet lärt mig att inte ta saker för givet, dels så är det fakta att hon inte blir yngre och ja.. det har alltid känts viktigt för mig att ha henne där den dagen jag skaffar barn samt viktigt att mitt barn får ha en mormor, åtminstone några år. Jag har tyvärr inte varit bortskämd med att ha familj och släkt som fått leva länge.
Jag tänker att man fixar saker, för att man måste, för att ge upp inte är ett alternativ. Jag väljer också att tro att vissa saker som händer har en mening och att man väljer attityd när man ska ta itu med problem. Även när det har varit som jobbigast så har jag kunnat hitta ljusglimtar och ändå mått bra. Därför har jag inte deppat ihop över att mannen jag blivit gravid med har sagt att han inte vill ha barn med mig, eller att han bara har stuckit huvudet i sanden. Jag har inte bråkat på honom, inte jagat honom för att ställa honom till svars, han sa det han tyckte och jag sa det jag tyckte. Sen att han antagligen tror att jag inte kommer att uppge honom som far till barnet, det är ju ett annat kapitel. Det får jag ta tag i den dagen det dyker upp. Jag har tänkt att det bästa för den lilla i min mage är att jag fokuserar på det fina.
Men så är det en sån där dag när man har lite tunnare hud… och så läser jag en gravidblogg. Och just i den här gravidbloggen står ett par och strålar ikapp på ett foto, han med händerna kärleksfullt om hennes runda mage. Och jag vet att han som är pappan till mitt blivande barn (nåja, pappa blir man väl inte bara så där, han är egentligen mest en befruktare.. om man ska vara krass ;)) bor en 15 minuters promenad från mig och han lever sitt liv som om ingenting har hänt. Det är klart att vissa dagar är lite svårare, jag är ju inte mer än människa, det gör mig ledsen och arg. Vi har aldrig lovat varandra något men.. att bara försvinna så där, det är så.. konstigt mer än någonting annat. Och alla de gånger jag har funderat på varför han dök upp och kom in i mitt liv, vad som var meningen – ja, den meningen är ju i min mage i detta nu. Det skulle ju inte gå. Men det gick. ❤
Senaste kommentarer