Häxan surtant här.
Jag har ju varit med om det flera gånger, att nära vänner liksom försvinner lite ut i periferin när de träffar en kille och först kommer tillbaka när det tar slut. Trodde att det hörde ungdomen till, tills jag insåg att vissa alltid kommer att vara så.. Och det här med att de hänger med näsan i telefonen när man umgås, för att de pratar med sin kille, men sen när man inte umgås, då kan det ta en hel dag för dem att svara på ett meddelande. Ni vet, för att de hänger med sin kille. Vet inte om jag blir mest ledsen eller arg. Tror att det är 50/50.
Just för att jag har upplevt det så försöker jag alltid tänka på det när jag träffar någon där det börjar bli mer seriöst. För jag tänker att mina vänner har funnits där sen innan och att jag vill ha dem kvar sen också. Nu slog det mig i och för sig att vissa av mina vänner kanske inte vill ha mig kvar hahaha och det är därför de gör så.
I alla fall. Undrar om man reflekterade mindre över det här innan, när man inte kunde ha kontakt på samma sätt? Nu är man ju van vid ett tätare kontaktmönster än vad man hade för 10 år sen. Och varför gör människor så här? Gör killar det lika mycket som tjejer? Det känns som en tjejgrej. Är det bara jag som stör mig på det här?
Apropå att försvinna: snubbe hörde av sig på dejtingsajt och ville pyssla om mig när jag sa att jag var sjuk. Kände mig inte säker på om han är just den mannen jag vill bli ompysslad av. Verkar trevlig, men inte så mycket mer. Jag sa ”kommer att behöva mycket omhändertagande pga gravid” och tänkte att han skulle dra självmant. ”Ska vi ses på torsdag?” kom tillbaka. Det blir aldrig som man har tänkt…
Lugn söndagslåt på det:
Senaste kommentarer