Baby blues
Jag trodde inte jag skulle få det. Tänkte ”Det kommer dag 3 eller 4, är förbi det nu” att ”jag hade inga speciella hormonstormar under graviditeten, det kommer att vara ok.
De två senaste dagarna har jag gråtit så att tårarna sprutat. Min absoluta topp måste varit igår då jag pratade med en barnmorska samtidigt som jag hade en lång snorsträng hängandes ut genom näsan. Kände jag först efter ett tag. Svullen av gråt, snor över hela överläppen, tårar som rann, mjölkfläckar på kläderna och med brösten ute, sällan har jag känt mig så snygg. Brösten är ju iofs nästan alltid framme när jag pratar med personalen här. Vet inte hur andra känner, men tänker att de ser bröst exakt hela tiden och inte bryr sig. (Jag har för övrigt väldigt bra bröstvårtor för att amma. Det säger nästan alla. Lite förtjust så där. ”Oh så fina bröstvårtor, perfekta för att mata barn. Och se så mycket mjölk det kommer!” Och så smackar de med läpparna, samtidigt som de slår ihop händerna och ser så där otroligt nöjda ut, som om det vore deras förtjänst.)(Det sista var en fri tolkning av deras uttryck, i verkligheten kanske det inte riktigt är så de gör. Förutom att de ser nöjda ut då, för det gör de. Som att de hittat en skatt, eller tittar på ett riktigt fint exemplar av något.)
Men gråten. Det är liksom oron för att ungen inte ska vara normal, att han inte ska växa som han borde, att allt skulle varit annorlunda om han hade fått vara kvar 3 veckor till i magen, att han aldrig börjar äta ordentligt, varför har jag skaffat barn med en man som är så känslokall, hur ska jag förklara det för min son, hur ska jag orka vara vaken så här mycket, hur kan ett barn vara så litet och alldeles alldeles underbart att titta på, varför blev jag snuvad på mina sista veckor, hur jag saknar att vara gravid… Igår också för att nattpersonalen glömde bort att hälsa på mig när de gick runt samt till Peter Jihdes tack-rim till Tilde de Paula på hans sista dag hos tv4 samt över att jag kommer att vara instängd på BB för resten av mitt liv. Och så grät jag lite för att jag grät också. Hehe.
Ja, jag är kvar på BB. Jag är så klart glad över att inte bli utslängd och så länge det har strulat med ätandet hos junior så har det känts tryggt. Men de har inte världens bästa överlämningar mellan passen och jag är sjukt less på att se det här rummet samt på maten. Och det är otroligt förvirrande när alla som jobbar här har olika tips på hur jag ska göra och vad som är det bästa för junior. Det finns liksom en plan för hur han ska äta, när och hur mycket, det är inte jag som har hittat på utan barnläkaren. Men tro fan att det ändå ska komma barnmorskor och undersköterskor med sina egna privata åsikter. Fick spel på en av dem och förbjöd henne att komma in till mig igen. Alltså inte så dramatiskt som det låter, sa till en av hennes kollegor att jag aldrig mer ville träffa henne. Mer om det privata tyckandet och min sjukhusvistelse en annan dag.
Imorgon kanske jag kan komma hem, till slut. Längtar så efter den där fantastiska vintern jag ser utanför mitt fönster ❤