I badkar, jag är inte galen, fick mig att tänka på hur mycket jag saknar magen. Jag tog aldrig chansen att säga hej då på nåt sätt.
Jag var och kollade mina cystor idag och det visade sig att det bara är en nu och att den endast mäter 1 cm. Myomet var också litet och livmodern hade läkt fint. Hurra för allt det! Men när jag lite snabbt berättade för läkaren om förvåningen över att vattnet gick långt innan utsatt datum, så sa hon att förlossningar ju sällan blir som man tänkt sig och att man därför måste bearbeta det efteråt.
Jag har tänkt att jag inte behöver bearbeta det på nåt sätt, för allt gick ju bra, jag fick göra kejsarsnitt trots tidig vattenavgång och det var en jättebra upplevelse… men jag tog liksom aldrig farväl av magen, för jag var så orolig över att junior låg där inne och kanske inte hade det bra. Ja och magen såg ju inte likadan ut heller efter att vattnet gått, jag hade ju velat… jag vet inte vad jag hade velat riktigt, men jag har svårt att släppa att jag känner mig snuvad på mina sista veckor. Det är väl inte heller förrän nu som jag börjar landa i att ha den lilla krabaten (eller monstret som jag har kallat honom hela dagen efter en otroligt påfrestande natt?) och kan gå igenom vad som hände. Känns samtidigt så fånigt på något sätt, att sakna att vara gravid på det där sättet. Han är ju här nu och det borde ju överskina allt men… det är liksom två skilda ting.
Men hur bearbetar man något som gått bra? Eller är det ”förlusten” av graviditeten man ska deala med? ?
Senaste kommentarer