Det här med att lägga ut på Facebook att man har fått barn…innan jag blev gravid kändes allt sånt så självklart, att uppdatera alla om att man är gravid, hur mycket gravid man är och sen den obligatoriska ”nu är han här alla mår bra”-bilden.
Men när jag väl blev gravid ville jag inte att alla skulle få veta. Dels kändes det så privat och dels funderade jag mycket på hur det skulle kännas om något skulle hända. Så mycket känslor som jag egentligen hade velat förmedla med min graviditet, att jag var så överlycklig över att jag kunde, men tänk om jag skulle få missfall? Och de jag ville skulle veta fick ju veta ändå. Sen när missfalls-risken var över så kändes det som att jag ville ha det för mig själv. Och nu är han här.
Jag hade tänkt lägga upp en bild i förrgår på alla hjärtans dag, skriva om hur jag tillbringade den med mannen i mitt liv, hur jag bara känt honom i nästan två veckor men hur jag hoppas att vi ska tillbringa resten av våra liv ihop, att jag hört att han aldrig skulle dyka upp. Fick ihop en rätt fin text, om jag får säga det själv ? (ok kanske mer klyschig än fin) Men något fick mig att inte göra det. Vete tusan vad det är. Det har inte att göra med att jag inte vill att han ska synas på sociala medier, än så länge är han så liten och ser ut som typ vilken bebis som helst. Det känns bara så…privat. Kan inte beskriva det på något bättre sätt.
Jag funderar så klart på om det har att göra med att jag är själv, att det känns konstigt när det inte är den perfekta familjen som visas upp. Men jag tror inte att det är det, jag känner ju ingen skam i att jag är ensam. Jag funderar också på varför jag hade velat göra det. De som jag vill ska veta, vet ju. Till slut funderar jag på varför jag funderar så mycket på det hahaha. Får ta upp det här med min terapeut. Ska bara skaffa mig en först. Den största frågan är ju så klart om han finns när han inte är outad på Facebook. Jag är inte säker. ?
Senaste kommentarer