…en del har tur i kärlek och jag har inget av det. Men så handlar kanske inte kärlek just om ”tur”.
Jag kollade just mitt förra inlägg (snart en månad sedan) för en snabb statusuppdatering. Jag hade bakat kolasnittar, med lakritssmak. Hör och häpna, det har jag även idag. Kanske är det mitt nya tema. Kanske ska jag bli en temablogg. Kanske ska varje inlägg börja med att jag berättar status på mina snittar.
Har du varit här innan, vet du att jag hade en stormande förälskelse, mannen i mitt liv som det inte funkade med pga olika livsåskådning, kan vi väl lite fint beskriva det som, för att slippa dra hela historien. Jag trodde att vi hade lagt grunden för en fin vänskap. Visst kan det bli komplicerat när den ena går vidare osv, men jag tänkte att .. ja, det kommer bli konstigt, men att vi var så bra vänner så att det kommer att bli bra, ändå. Vi var ju inte osams på något sätt, det var jag som tog det slutgiltiga beslutet om att det inte skulle funka på lång sikt, han hoppades ett tag till, men sen verkade han ändå komma vidare. Så märkte jag, de senaste tre-fyra veckorna, att hans beteende ändrades.. Han är alltid väldigt kommunikativ, men nu slutade han prata. Inte höra av sig, men han började distansera sig. Jag föreslog att vi skulle ses, med barnen, det var länge sedan jag träffade dem, han svarade ingenting. Svarade undvikande eller inte alls. Blev lättirriterad, men försökte få det till att det var jag som var det. Jag tänkte att det kanske hänt något, han har en väldigt strulig relation med sitt ex. Tanken slog mig att han börjat träffa någon, men vi hade lovat varandra att vara ärliga med varandra och jag trodde att det skulle vara det som gällde. Trodde. För i veckan, på morgonen, apropå ingenting, kom det ett textmeddelande där han skrev att han träffat någon och att det var seriöst. Och jag blev så fruktansvärt ledsen. Inte för att han träffat någon, jag har bearbetat det här ända sedan jag bestämde mig för att det inte skulle vara vi, så det känner jag mig rätt okej med, men ledsen för att han ljugit för mig. Inte bara det, utan också för att han, istället för att vara schysst och säga som det är, istället blev otrevlig och nonchalant. Han vet allt om min relation med pappan till mitt barn, hur han behandlat mig, han vet hur besviken jag blivit på några av mina vänner som bara dragit sig undan och hur jag avskyr det mer än någonting annat. Och så gör han precis så. Precis på det sättet som sårar mig mest av allt. Sedan när vi pratar om det, så vill han heller inte lyssna på det, utan har i sitt huvud att jag är så ledsen och sårad för att han har gått vidare och ”Hade jag vetat att du skulle bli så sårad hade jag tänkt mig för ” etc, vägrar lyssna på att det inte är det jag blir ledsen för. Vilket också är lite skrattretande, framför allt med tanke på att det var jag som sa att jag inte ville gå vidare med vår relation – att han ändå, trots att jag sagt det och trots att jag sagt vad jag blir sårad av, ska stå fast vid att jag är så sårad för att han har en ny relation. Alltså…. det är ju fint att du tänker så höga tankar om dig själv liksom, men … släpp egot nu.
Som grädde på moset, så säger han bara, som ett mantra, att han så gärna vill finnas i våra liv, att vi är så viktiga osv, men när vi pratar över telefon (på mitt initativ) om det som har hänt och han fortfarande inte vill lyssna på vad jag säger, så behöver han gå och säger att han ska ringa mig senare. Han ringer inte senare, han återkom dagen efter. Så han vet att jag är ledsen, han vet varför och han väljer ändå att strunta i att återkomma till mig. Och jag vet varför, det är ju för att han är med henne och lägger sitt fokus där. Vilket han ju så klart borde göra, men det kan ju vara passande att städa upp i sina gamla relationer innan man går vidare? Framför allt om man vill ha den gamla relationen som en vän, som han säger. Nu kommer vi inte att vara vänner, för han har med sina handlingar visat att det inte är betydelsefullt för honom och att han bara tänker på sig själv, men det vet inte han än.
Jag ska inte ljuga, jag var helt förkrossad i två dagar, det är jävligt jobbigt rent ut sagt, när människor beter sig på det här sättet, till slut sitter man där och undrar om man inte har ett värde som människa, undrar varför ingen kan acceptera en för den man är osv. Men när jag har funderat lite till och gått igenom hur han har sagt saker och vad, så känns det inte så farligt. Han har verkligen visat sina tråkigaste sidor och då blir det desto lättare att känna att det är något man kan leva utan. Det intressantaste är nog hur hans good guy-aura helt har slagits i spillror. Nästan att det blir lite skrattretande att tänka på hur han ser sig som en så schysst man, hur han dessutom gärna pratar om hur bra han är och hur han aaaaaaaldrig skulle göra på det ena eller det andra sättet, på grund av hans religion, kultur, eller bara för att han är han och sen beter han sig precis lika illa, om inte värre. Oj, så pinsamt. Det är nog därför det är extra svårt för honom att ta in det jag säger, för det stämmer ju inte med hans självbild. Jag börjar också förstå varför han inte delar allt med sina vänner. Han har alltid haft en förklaring till varför, typ att han inte vill oroa dem eller något dyl, men nu börjar jag tänka att det är för att han inte vill att någon ska se hans tillkortakommanden. Jag ska sluta analysera, men när något sånt här händer så går man ju igenom allt som har hänt innan och ser allting på ett helt nytt sätt.
Idag var jag ute i skogen med en ny bekantskap, en tjej jag träffat via en kompisapp. Det var skönt, det var grönt, solen sken och värmde till och med, vinden var snäll. Efter lång promenad som innefattade att putta en tung vagn uppför div backar, eller hålla emot på nervägen, så släppte också till slut spänningshuvudvärken jag fick i mitten av veckan och som sedan haft mitt huvud i ett järngrepp. Allting kändes så mycket bättre efter det.
Senaste kommentarer