Jag vet vad du tänkte

”Drog hon igen, vad hände?”

Men nej. Hektiskt bara, hektiskt.

Så sista veckan har spenderats med att jobba, samt träffa barnets far, två gånger. Den första gången mycket gråt och sura miner (jag) samt skamsen uppsyn och ”Förlåt” (han). Jag vet inte alltså. Jag vet ingenting. Det är så svårt att titta på honom och förstå att det är mitt barns pappa. Att han, som sitter framför mig, som jag tycker så mycket om utan att kunna förklara varför, också är den person som gjort mig så illa och som gjort mig så ledsen. Det går inte att ta in. Han vill fortfarande inte ha kontakt med sitt barn, eller fråga något, men vi har åtminstone närmat oss varandra, på nåt sätt. ”Skriv mer” tänker du. Och det skulle jag. Om inte ögonen skulle falla ihop av trötthet. Jag säger :imorgon, kanske.

PS. Märks att sommaren är igång på riktigt. Det bara RAMLAR in singlar och potentiella dejter. Ds.