Hej bloggen, det var ett tag sedan. Jag har haft lite annat för mig. Typ gått runt i pyjamas hemma hos min mamma i en vecka. Och varit sur (inte en vecka, men de senaste två dagarna).
För att allt ibland är så jobbigt. För att det känns som att det förväntas att man ska tycka att allt är lite mindre jobbigt bara för att man är själv. För att det känns som att man alltid har kommentaren ”Jo men du valde ju det här” liksom hängandes över sig, på ett annat sätt än vad människor i en tvåsamhet har. För att jag ibland blir så trött på människor som är så överdrivet positiva, där allt bara är fantastiskt precis hela tiden. Jag är också för att se saker från den ljusa sidan, att välja inställning etc. Men livet är inte fantastiskt jämt. Ibland är livet motigt och skit. Framför allt i januari när det känns som att ljuset aldrig mer kommer att komma tillbaka. Eller när man för hundrade gången trampar sönder en ärta och smetar ut den på det nyss rengjorda golvet. Och det är liksom inte ärtan som är problemet, utan det är att man nyss fick en matleverans, men köket är så litet att all frukt och grönt inte får plats. Så det står i en påse på golvet, som man måste flytta på när man ska in i ett skåp. Och när man går ut i rummet så måste man flytta på leksaker och andra saker, så att det till slut känns som att man lever i spelet ”råttfällan”. Och klumpen i magen när man funderar på hur man någonsin ska ha råd att flytta därifrån, om man ska hitta en ny lägenhet, med hur stor förlust den gamla kommer att säljas. Och man funderar på hur fan det kan vara såhär när man egentligen har ett helt ok betalt jobb. Och irritationen som växer varje dag, över den där mannen man fått barn med. För att han är en sån sopa som inte kan göra rätt för sig. Som inte ens kan be om ursäkt. Som inte visar det minsta intresse för sitt barn. Som har behandlat en som något man bara kan slänga åt sidan.
Mest av allt är jag sur över att jag inte kan gråta. Fortfarande. Alltså snart måste jag få hjälp, det här kan ju inte vara nyttigt… Ja och lite surar jag över den korkade grannen som kommer när jag ska gå in i hissen. Scenario:
Trappuppgång. Kvinna med barn. Barnet sover i nedfälld barnvagn. Kvinna väntar på hissen. Hissen kommer. Unge kille kommer. Kvinnan vet att det är en granne. Kvinnan öppnar hissdörren med automatiska dörröppnaren och börjar baxa in vagnen. Fäller ner och in handtag, ställer vagn på tvären. Det är en hiss för fyra personer. Den unga killen säger ”Får man plats där eller?”. Dörren börjar gå igen, kvinnan håller upp den med benet. Killen gör ingen ansats att hjälpa till med dörren. Kvinnan säger förvånat ”Nej, tyvärr” och tänker ”Men är han helt dum i huvudet” då vagnen tydligt tar upp så mycket plats i hissen att det endast finns en liten, liten yta kvar i det yttersta hörnet. Killen svarar ”Och det är du säker på?” Kvinnan svarar ingenting, förvånad ännu en gång, för hon vet att killen bor på tredje våningen och där hade han varit nu om han bara hade börjat gå istället för att stå kvar vid hissen. När dörren slår igen om henne hör hon hur han suckar ”Okej… Tydligen…”
När kvinnan kommer upp till sin våning ser hon att killen precis har stannat utanför hennes dörr. För han har gått fel. Han upptäcker det ganska snabbt och frustar till när han börjar gå i trappen igen. Alltså det är inget fel på den här killen. Eller, jo, jag hör honom dagligen för han skriker så ofta, så kanske har han ett hörselfel. Och ungefär en gång i månaden så bråkar han och hans tjej mitt i natten, gärna om saker som ”Varför la du min grej där när du vet att jag inte vill det” så att hela huset hör. Men han verkar inte ha några fysiska handikapp. Och om han nu skulle ha det så hade han kanske bara kunnat vänta på hissen?
Sen är jag sur för att barnet är surt. Idag har han gråtit vad jag än har gjort. Inte direkt gråt-gråt, utan den där gnälliga sorten. Jag tror att det var för att han sovit för lite, men jag vet inte. Och det är klart att jag tycker synd om honom, men ibland tycker jag också synd om mig själv. För att det känns som att jag inte gör något rätt när han bara är så missnöjd hela tiden (och nej det ÄR han verkligen inte men de dagar han är det så känns det så. Men egentligen har jag en rätt nöjd unge). Ja och så testar han ju allt. Jag säger nej 100 gånger och han gör samma sak 200 gånger. Det är ju så det är, jag vet. Men det gör det ju inte lättare de dagar det känns tungt.
Nu ska jag baka en brownie, tycka synd om mig själv, lämna disken till imorgon och kanske se en film. Eller läsa nåt. Nej, se nåt man gråter av.
Senaste kommentarer