En egen liten människa

Junior är snart 8 månader och det är tydligt hur han är sin egen. Det är så konstigt hela den här barn-grejen. Han är min och han liknar mig, men det är en egen människa som jag helt plötsligt lever ihop med. En väldigt liten egen individ. Alltså är han ju egentligen riktigt min heller, det blir mer och mer tydligt att det här bara är någon jag kommer att ha ansvar för tills han klarar sig själv och sen går vi skilda vägar. Jag vet att vi pratar om typ 20 år framåt i tiden, men ändå. 30 kanske om vi bor kvar i Stockholm, bostadskrisen lär ju vara ännu värre då än vad den är nu. ?

Saker jag undrar över:

När kommer håret att börja växa egentligen? Han har hår, men det verkar inte direkt ha ökat sedan han föddes. Ögonbrynen, däremot, är redan buskiga, med en antydan till ett unibrow.(Det har han ärvt av mig, jag har dagligen noppat mina bryn sedan jag var 13. Och du ska inte tro att det på något ställe slutat växa, trots att jag varit där varje dag med en pincett…)

När ska han säga sitt första ord? Tycker ”mamma” åtminstone borde ha kommit vid det här laget.

Mvh otålig

Bonus-undran: När slutar naglarna vara så jävulskt vassa, samt är det någon som varit med om att barnet bitit i fingret så att det börjat blöda? Eller bröstvårtan? Igår trodde jag att jag skulle se blod.

Idag ska jag på massage. ? Jag hittade en man som lovade att hans pianofingrar skulle göra underverk och det gjorde de faktiskt. Och när jag säger ”hittade en man” så menar jag en massör. ?