Töcken

Jo jag sa töcken, inte tecken. Ovanpå dödsfallet så har jag ett barn som sover riktigt dåligt och som får vansinnesutbrott för allt. Eller, nej, allt är att ta i. Men han är fruktansvärt grinig. Så jag rör mig lite i ett töcken.

Sovandet avbryts kring 5, men gärna tidigare, då han snurrar runt, runt, runt. Eller kastar med huvudet. Eller sparkar med fötterna. Gärna på någon (mig alltså). Jag är så slut. På plussidan så har han inte ätit lika mycket, så operation avvänjning av nattmat kan komma att gå bra.

Ätandet. Låt mig beskriva kvällen i förrgår. Han sitter i stol, har haklapp. Han kan ju inte riktigt sitta själv, men det funkar. Han gillar att gunga fram och tillbaka när han sitter (känns oroväckande, men sägs vara normalt…) Han tittar intresserat på mig när jag äter. Men sen går allt utför. Om jag ger honom med sked, så kniper han ihop munnen. Lyckas jag få in lite mat när han inte kniper ihop, så spottas det ut. Han blir arg för att jag håller i honom (så klart) men håller jag inte i honom kommer jag att pricka hans öga med skeden, eftersom han rör sig så mycket. Sen blir han arg, för han vill äta själv och försöker ta skeden och föra den till munnen. Han missar munnen, så klart, så jag försöker hjälpa till, men det gillar han inte. Lägger jag det på en tallrik framför honom med förhoppningen om att han ska få in något i munnen med händerna så blir han också arg, för ingenting kommer in i munnen. Vilket är märkligt, för ALLT hamnar ju där annars. Däremot så kommer det på golvet, på stolen, i pannan, på magen, benen… (jo, för han har ju dragit upp haklappen och knölat ihop den i förhoppningen om att kunna äta den, så den har ju vid något tillfälle inte täckt det den ska täcka)

Det slutade med att vi båda grät. Igår testade jag att erbjuda en sked gröt, när han satt i mitt knä, han ratade den och sen försökte jag inte mer. Jag inser ju att det här är en dåligt vald tidpunkt för att försöka introducera mat, så kanske bara ska starta om nästa vecka. Eller, introducera, jag har testat att få i honom mat i en månad, så det är ju inte som att jag precis började. Men det var ett av de ihärdigare försöken.

Och jag är så trött på gnällandet! Det är som att han har fastnat i gnäll-land. Han har inga andra ljud – det är gråt eller gnäll. Han mmmmar inte ens. Var är den glada, jollrande bebisen som glatt gapar när man matar honom? Ja han kom inte hit, tydligen. Synd!!!!! (Och nu får jag dåligt samvete, för exakt i detta nu försöker han klättra upp för en kudde bredvid mig i soffan, nöjd och tyst.)