Vi fortsatte att ses. Varje gång jag tänkte att det var den sista, för att jag inte längre orkade med den där komplicerade undertonen, så dök han upp igen, som om han kände det på sig. Jag letade lägenhet och han tittade på alla objektsbeskrivningar jag släpade hem. Kom med förslag på hur jag skulle kunna göra om dem. Ofta när han kom hem till mig var han tvungen att fälla en dryg kommentar, det slog aldrig fel. Det roade mig, för det var så förutsägbart och för att jag tror att han på något konstigt sätt ville imponera på mig  Vi pratade fortfarande inte om det, att det inte var på riktigt. Men jag minns hur jag så starkt kände att det var tvunget att ta slut, när jag vid ett tillfälle borrade in min näsa i hans nacke och sniffade på honom. Sånt gör man inte med någon man bara ligger med. Man säger inte heller att man längtar efter varandra..

Jag träffade andra under tiden. Som en förströelse för att slippa tänka på honom och ett hopp om att jag skulle hitta någon som gjorde mig ännu mer knäsvag. Dejtade han som var 5 år yngre än mig som tyckte det var lite jobbigt att jag var lika gammal som hans äldre bror. Och som, första dejten, var så stressad över att hitta något att prata om, eftersom ”man måste ju skärpa sig med dig, det är inte som att träffa en 25-åring” ? Eller han som var 10 år yngre men som istället hade självförtroende som nästan gjorde honom lite lillgammal. Någon som var pokerproffs som tog med mig till en svartklubb och någon som tyckte att allt bara var så fantastiskt, när jag kände att vi aldrig riktigt klickade. Så som det kan vara när man dejtar. Och så kom Funkis, den enda jag fortfarande har kontakt med, han som gör mig svag  i hela kroppen bara genom att han tittar på mig och som jag önskar hade varit den som gjorde mig gravid. För han hade tagit det som en ansvarsfull vuxen och inte gått under jorden.

Ja. Det är det han har gjort, han som är far till mitt nu födda barn. Han är okontaktbar och tror väl att det ska vara tillräckligt för att han ska slippa ta på sig faderskapet. Och även utanför min baby blues så blir jag så ledsen och arg på att någon kan bete sig så fruktansvärt oansvarsfullt. Som om det här bara vore en lek. Och jag är med på att det är en lek, så länge det är två vuxna människor det handlar om, men blir det ett barn är det på allvar.  Man ska inte kunna komma undan ett barn bara för att man tycker att det är obekvämt.