Jag har haft en sån där period igen. Mailet till opappan och han körde förbi två dagar senare. Har letat efter extra skalbyxor till junior i säkert en veckas tid, försökt hitta begagnade till rimligt pris, pratade med en kompis om beggade barnkläder bara helt apropå, hon tipsade om en köp/sälj-grupp, jag gick med, precis när jag gick med hade någon lagt upp ett inlägg om skalbyxor i juniors storlek. Öppnade kurslitteraturen, skulle leta efter en grej jag hade läst om, bläddrade lite på måfå, fick en ingivelse och stannade på en sida – där stod det. Mäklaren som kom hem till oss hade en son som hette samma sak som junior, fast det junior heter i 1a och 2a namn hade hans son i 2a och 3e namn. Osv osv. Lustigt sånt där. Synd att det inte funkar på trisslotter.
Opappan har alltså på sistone kört förbi mig x antal gånger när jag varit på väg till eller från förskolan. Vi går olika tider varje dag, så det är egentligen helt orimligt att vi passerar varandra. I början tänkte jag ”RÄTT ÅT DIG” , att det var bra att han såg oss och fick bli påmind, kanske känna lite skuld. Sen insåg jag att han antagligen bara åker förbi och totalt ignorerar oss alternativt blir irriterad för att han tänker på sitt enorma misstag eller något och då … kändes det inte så bra att se honom helt plötsligt. Och sen, en låt på en spotifylista, jag kastades tillbaka till den där känslan som var i hela mig när vi var i närheten av varandra. Den där känslan som gör att man tappar andan. En känslomässig bergochdalbana helt enkelt. I svaga ögonblick tänker jag att jag ska höra av mig och säga att jag saknar honom, sen kommer jag tillbaka till verkligheten, minns vilken idiot han har varit och kommer på att jag inte är med i en romantisk film där allt löser sig på slutet.
Hade som sagt mäklare hemma i veckan. Hans son hette som sagt samma som min, lustigt sammanträffande, men jag lekte även med tanken att han kollar upp precis ALLT när han ska träffa potentiella säljare, för att skapa en bättre relation till dem. Hahahaha, det vore ju helt sjukt. När han la upp tidsplanen för försäljningen så skulle lägenheten fotas i april eller i maj. Det är alltså… typ, imorgon. Vet inte om jag är redo för att flytta från Stockholm. Sen stressen över att veta att 2/3 av min insats har försvunnit och att mina chanser att köpa något större är små.. Orkar inte ens tänka på det, men jag måste ju börja ta tag i det relativt snart. För att inte tala om förskoleplats, jobb.. Ooookej, känner att jag nästan hyperventilerar, en sak i taget. Jag tror att det är för att jag vet hur mycket jobb det är med en försäljning och en flytt, som jag redan nu känner mig lätt stressad över det. Är så himla less på att göra sånt här själv.
Apropå att göra saker själv – dejtingllivet. Det är ju corona-tider, men det vore ju kul att ha ett sexliv igen? Allra helst vill jag ha nåt som är på riktigt, men jag kommer ju antagligen inte vara kvar här. Ska det inte vara något seriöst så orkar jag heller inte lägga för mycket tid på det, så en …granne typ vore ju optimalt. Nej inte granne, men någon som bor på promenadavstånd. När man jobbar hemma och sedan pluggar hemma, så finns det ju oanade möjligheter menar jag, utan att behöva anlita barnvakten och lägga en massa pengar på det.. ja men så var det ju som sagt det där med corona. Åh kan det här inte bara vara över snart.
Senaste kommentarer