När terrorattacken hände var jag kvar på jobbet, hade precis fått veta vad som hänt när pappan till Junior hörde av sig för att fråga var jag var, om jag var ok och om jag kunde ta en taxi hem. ”Snälla ta en taxi, lova att du gör det”. Vi hade inte haft så mycket kontakt på ett tag, så var inte beredd på att han skulle höra av sig; att han brydde sig så mycket. Han bad att jag skulle säga till när jag kom hem. Massa kärlek och omtanke; jag blev fundersam om han verkligen menade det, bestämde mig för att han nog inte gjorde det, men det pirrade ändå till i magen. Undrar om han också tänker på det idag, och funderar på vad som hände sen.

Idag är inte dagen jag ska skriva om hur hemskt det är att man bara kan välja bort ett barn och aldrig mer behöva bry sig, eller hur sjukt det är att våra skattepengar går till att jaga män som inte orkar pallra sig in till familjerätten självmant. Idag tänker jag istället på hur tacksam jag är över att bo i Sverige, trots det som hände för ett år sedan,  Kanske extra tacksam eftersom jag tänker på hur sällan det händer något liknande och hur många på den här planeten som varje dag får uppleva terror av något slag och att jag inte är en av dem. Det jag också tänker på är hur tacksamheten inte per automatik tar bort de känslor man har för händelser i sitt egna liv, den sätter dem bara i perspektiv.  Det tänker jag på idag, men jag kommer att återkomma till det där andra. ❤