Sen sist:
Vi börjar med en rant (vad heter det på svenska egentligen?!) (tjat?) (gnäll?) (långt gnäll?)
Har SÅ FÅTT NOG av människor som inte bara kan vara ärliga och säga att de inte har lust att ses. Jag tror inte att man fattar, när man bara undviker något, att man potentiellt sårar den andra personen mer genom att undvika att säga vad man tycker. Fine om du är dejten från tinder som man bara träffade en gång, eller en kollega, eller en bekant, men om man varit vänner i flera år vore det väl schysst att bara säga ”Du, jag har ingen lust att ses pga varje gång vi ses är du så här eller jag känner att vi har växt ifrån varandra eller… Jag får inte ihop mitt liv just nu.” Istället för att bara ”Kul vi ses på [valfri dag]!” och sen när dagen kommer så har de bokat in så mycket att de har prioriterat bort dejten de hade med dig. Ännu bättre när man säger till personen att man skulle uppskatta om de sa om det var något samt att det känns som att personen inte är pepp på att ses, och personen inte svarar. Alls. Då känner man sig uppskattad.. (Man, som i jag, för den som inte var med där.) Den andra sorten som jag… Inte fått nog av, men som jag inte riktigt förstår, är typen som säger ”Åh vad roligt, vi måste ses snart!” varje gång man hörs men som, vilket man fattar efter att ha försökt boka vid flertalet tillfällen, inte alls vill ses snart, utan bara säger det. Till skillnad från den första sorten så tror jag att den här sorten gärna vill, men de har alltid så mycket så de får inte ihop det. Eller vill alltid ha något på g, om den första planen skiter sig så går de vidare till nästa, man vill liksom hålla alla dörrar öppna. Oh eller den som alltid säger så, men som även alltid säger ”Finns det något jag kan göra” men som inte menar något med det, för de har inte tid eller ork att faktiskt engagera sig om det faktiskt skulle vara något. Ja. Det är väl bara jag som inte fattar sociala spelregler kanske. Jag bara fascineras av att alla ooohar och ååååhar åt den sortens människa som bara pratar, men som sedan aldrig ställer upp. ”Så himla orolig för… Xxx nu har det här hänt. Så synd om hen.” ”Ok, men ring och kolla hur det är?” ”Ja.. Det kanske man kan göra” och så gör man det inte.
När min morfar och mormor var i 70års åldern så gick deras yngste son bort,väldigt hastigt. Jag kommer ihåg att jag inte fattade att mormor var så irriterad på människor som ville komma förbi och visa sitt deltagande, för hon menade att de hade inte hört av sig tidigare, så de behövde inte komma nu heller. Fattade inte varför de inte fick komma och beklaga sorgen, men nu fattar jag. Tror mormor kallade dem gråterskor. (Fick faktiskt aha-upplevelsen när jag kollade ”Älska mig” – har du inte sett den serien så måste du se.)
Apropå att gråta: Min lägenhet har, enligt sista värderingen, sjunkit 100′ mer i värde. Vilket i praktiken innebär att i princip allt jag la in som handpenning är borta och att jag inte har en sportslig chans att flytta till en större lägenhet den närmsta tiden. Trots helt normal lön, inga skulder osv. Får hela tiden påminna mig om att ingen tvingar mig att bo i Stockholm och att det är ett privilege att kunna äga en bostadsrätt, det är bara att det inte känns så priviligierat att bo på 25 kvm med barn. Men, igen, det är mitt val. Jag har lovat mig själv att släppa det nu, fram till sommaren. Då ska jag fatta ett beslut om hur jag ska göra. En kompis till mig erbjöd sig faktiskt att jag kunde bo i deras hus när de är borta. Inte i Stockholm, men i närheten av där mamma bor. De är borta alla lov i princip, och det skulle ju vara win-win – någon passar deras hus – jag får lite andrum. Eller svängrum, kanske är ett mer passande uttryck. Så, nu känner jag mig privligeriad igen. Hon brukar dessutom stå för det hon har sagt, trots den sporadiska kontakt vi har och har haft de senaste åren.
Jag är nog också lite hård mot mig själv, det är väl klart jag måste kunna få vara ledsen över att sitta fast i en situation som är svår att påverka. Men det är så fast rotat i mig att man alltid har ett val. Det är liksom viktigt att komma ihåg ändå. Det betyder däremot inte att det är ett enkelt val, det är det jag tror att många reagerar på när man säger det. Eller att det ens är ett val mellan ett gott och ett ont ting, det kan ju vara ett val mellan pest eller kolera. Men man brukar oftast ändå kunna välja det ena eller andra. Om man inte bara sitter och väntar på att något bara ska hända (vilket jag lite gör nu, jag hoppas på att någon bara ska komma in i mitt liv och göra valet åt mig. Orkar inte vara vuxen mer ?)
Vilket leder mig in på mina funderingar kring vissa relationer. Det här med relationer och Facebook.. . Alltför ofta ser jag kvinnor (vet inget om män, för det är i grupper för kvinnor jag är med och ser detta) som helt öppet delar med sig av sin partners tillkortakommanden. Alltså inte heller i liksom vaga drag, utan bara skriver av sig. ”Är så irriterad på min man som….” Som om man pratar med en kompis. Vad känner du, är det okej? Jag tänker att.. Man har ju ingen aning om vem som ser det där inlägget, personerna som ser det får oftast inte hela bilden och man är ju definitivt inte anonym. Såg en kvinna häromdagen som beklagade sig för att hennes man spelade för mycket tv-spel och aldrig hjälpte till hemma och berättade alla detaljer om deras relation och hans spelande. Jag förstår, man vill ha hjälp och inputs, men för mig känns det som att man hänger ut någon på ett väldigt oschysst sätt. Eller? Tänk om jag jobbar med honom och så går jag till jobbet och bara ”Jaha, där är han som aldrig hjälper till med barnen/har ett spelberoende/whatever”. En annan grej jag funderar på, aoropå val, är när man försvarar sin partner genom att säga tex ”Det här är ju inte hans fel, för han har ju fått det här jobbet och måste *** och då måste jag ta ett större ansvar hemma.” Nja.. Alltså.. Han sökte det här jobbet, fick det, visste antagligen vad det innebar, eller borde ha tagit reda på det och ni skulle ha löst det tillsammans. Det ska inte komma som en överraskning och om det nu skulle göra det så är väl tanken att ni ska lösa det tillsammans, inte att du helt plötsligt ska bli projektledaren? Men vad vet jag. Jag är ju supersingeln nummer ett, så antagligen sitter inte jag inne på svaren.
Ja, jag vet, jag borde fokusera mer på mig själv och mindre på andra. Jag ska bara börja tänka ”Jaha, intressant!” när jag hör något som i mina öron låter helt orimligt, och sen bara gå vidare i livet.
Jag borde verkligen gå vidare i livet. Jag tror jag har en begynnande mitt-i-livet kris. Ja, jag är en vandrande kris, hela jag. Första steget är väl att man kommer till någon slags insikt, eller? Check! Jag har den. Och nu ? ?
Här kommer den viktigaste funderingen av dem alla:
Jag dricker te ikväll. Det händer inte ofta, men det händer. Har investerat i en ny tesil. Visade sig att den rymmer nästan dubbelt så mycket te som den gamla. Vad är egentligen den rätta storleken för en tesil och borde det inte finnas någon slags EU-standard för det här? Hur blir mitt te påverkat om jag fyller den här nya tesilen jämfört med om jag använder den gamla? Vad är den optimala mängden vatten? Borde det inte komma en instruktion med tesilen – ska man VETA sånt här?
Nu ska jag gå tillbaka till mitt sudoku, som jag helt plötsligt har fattat hur man löser, och fortsätta förtränga allt jag borde göra. Ja, jag stoppar huvudet i sanden. Jag ska också fortsätta sörja mina vänner. Sen ska jag skärpa mig och gå vidare i livet. Imorgon är det ännu en fredag!
Senaste kommentarer